Debuten skedde först vid 36 års ålder, med Lergök, naturer (Bonniers 1991), bokstavligen en ”gök” i bokfloran, en samling djur- och textmutationer i kamouflagedräkt, med start i enkla organismer och final i vrålapans högsta grenar av utvecklingsträdet. Lergök hade ett speciellt fokus på allehanda parasitiska relationer arter och individer emellan.
I Inga vildar – ett mänskligt ABC – försökte jag kasta om den vite mannens traditionella perspektiv på andra och förment osofistikerade kulturer, från jägare-samlare till azteker. Även s.k. naturfolk är självfallet totalt impregnerade av kultur, om än i samhällen en gnutta annorlunda organiserade än vårt eget skenbart ack så framgångsrika, men för den skull inte nödvändigtvis mindre våldsamma för det. Finns det idag några urbefolkningar utspelar sig deras ritualer mitt ibland oss.
Som framgår av titeln Vitahusår tilldrar sig denna okonventionella roman av och till i Washington – eftersom jag sarkastiskt ville antyda att skapelsens krona utgjordes av Ronald Reagan tragikomiska gestalt – men dess egentliga ”huvudperson” är en missilbärande strategisk ubåt baserad i djupet till havs, avväntande order för att med sin dödliga last tas i bruk i ett nukleärt ragnarök.
Efter att således ha inlett författarskapet med att gestalta världen från begynnelsen till undergången behövde jag en nyorientering. 1998 utkom på Bonniers en brokig barndomsskildring från Umbrien mellan världskrigen, närmast min egen fars, Rå umbra bränd umbra, kallad. Det var en mycket stor utmaning att för första gången skriva om riktiga personer, sådana som hade levt i historisk bemärkelse. Jag trodde dessförinnan att författaren utgick från den ena eller andra aspekten av verkligheten och så skruvade upp denna in extremis. Plötsligt fick jag klart för mig att det fanns gott om människor som för att kunna gestaltas litterärt snarare måste förminskas än blåsas upp och det inte främst av hänsyn till personerna, utan till litteraturen.
Jag debuterade som poet 2006, med samlingen Människa strax (Symposion), om döden betraktad utifrån min fars mycket långsamma borttynande raskt efterföljt av min yngste brors desto plötsligare och totalt oväntade och ofrivilliga frånfälle. Vad gör döden med oss medan vi lever? Vilken är – under livsloppet – relationen till de som hunnit gå före? I Människa strax gestaltas med raseri och förvåning hur döden transformerar livet medan det som bäst pågår.
Om trädgårdskonsten (Themis 2011) är en filosofisk essä med fokus på den mänskliga existensen. Undertiteln lyder: om konsten att leva med en trädgård och lära sig att dö med den. Erfarenheter av att ha dragit upp mer än 300 trädarter ifrån fröstadiet genomsyrar en framställning som förhåller sig till genren trädgårdsböcker som gapskrattet till ängsligheten, eller avgrunden och trotset till det trosvissa och dekorativa.
Boken är den första i en serie av fyra tematiska undersökningar i essäform om det mänskliga.
Hade en bror (Themis 2012), med undertiteln en son, en man, en kärlek, är en oren berättelse till röstkollage komponerat i tre delar: en roman i jagform, ett grävande reportage, en dramatisk dialog. Ur olika perspektiv vänds och vrids på frågan vad ett människoliv ytterst är värt och vad som är sanning och lögn. Är kanske psykopaten den ultimata symbolen för vår narcissistiska, exhibitionistiska och konsumistiska epok? Dantes Inferno finns här och nu. Hamlet är du och jag. Vittnesmosaiken är utan slut.
Istanbul är unikt, eftersom ingen annan stad gränslar två världsdelar eller har ett bättre geografiskt läge. Staden är Europas port mot Asien och vice versa. En gång en grekisk koloni, så romarnas och Bysantinska rikets huvudstad, Osmanska imperiets kosmopolitiska centrum och idag en snabbt växande metropol med runt 15 miljoner invånare, nästan samtliga turkar och kurder. Istanbul var hedniskt
i ett millennium, kristet lika länge, bara för att 1453 förvandlas till huvudstad i det största muslimska riket någonsin.
Under seklernas lopp har staden hos européerna uppväckt fruktan, hat, nedlåtenhet, förakt och till sist intresse och nyfikenhet. Idag är Istanbul en första rangens angelägenhet för varje av historien och storstadslivet drabbad person. Istanbul, vandringar i Europas största stad (Dialogos 2014) försöker visa varför staden ser ut som den gör. Under sex vindlande promenader i tid och rum får läsaren gå i närkamp med Istanbul och lära känna många av dess egenheter och okända skatter.
Essä nummer två i kvartetten om vad det innebär att vara människa avhandlar vår mat, enskilda rätters och råvarors förvandlingar samt hur födan tillverkas, hur våra smak- och luktsinnen fungerar och vidare hur kulturella värderingar, skiftande moden och geopolitiska omvälvningar tillsammans med tekniska innovationer i stadigt accelererad takt omdanar det kulinariska fältet.
Om kärlekskonsten. Vad innebär egentligen kärlek och vilket ansvar kräver kärleksrelationer av oss? I denna breda och nyfikna essä om den erotiska kärleken som praktik och hållning avhandlas hur den biologiska attraktionskraften förvandlas till kultur och moral. Vilka uttryck har erotiken tagit sig i historien och vad är genusforskning, förälskelse, återhållsamhet, svartsjuka, pornografi, perversioner och mycket annat. Vad skulle dessutom en kärlekskonst värd namnet kunna innebära i vår centrifugala och otåliga tid.
Tre dystopier.
Dystopin är som genre idag relevantare än någonsin, både mot bakgrund av medias banalisering, den accelererande globala klimatförändringen och det faktum att antalet diktaturer i världen breder ut sig. Tillkommer nyare hot som AI och människans egen klassiska destruktionsdrift.
Två av de här aktuella kortromanerna – Senilia (om en gammal uppfinnare som lever ensam med sin robot) och Neutronstjärnan (om en legosoldat mellan det fjärde och femte världskriget) – gestaltar var och en från sina olika utgångspunkter post-apokalyptiska tillstånd, utan sammanhållande statsapparater, medan omständigheterna i Tvåtusentjugoåtta inte är mindre dysfunktionella, fast huvudpersonens liv här utspelar sig i ett samhälle där den enskilda individens värde av andra skäl reducerats till nästan ingenting.
Kommer vi i framtiden åter att leva i klansamhällen, utan statliga våldsmonopol, eller inom ramen för nationalstater, med rätt att konsumera, men med demokratin stadigt mer urholkad och analysen ersatt av underhållning?
Tre dystopier tecknar tre möjliga vägar, den ena mer skräckinjagande än den andra. En sak är klar: kontroll över utvecklingen har vi inte, oavsett hur många verkligheter vi påstår att det kan finnas. Historien visar tydligt att ingen någonsin har kunnat förutsäga vad som kommer att ske. Detta gäller lika mycket idag.